Nu är det äntligen över. Jag erkänner att jag har oroat mig och jag har gjort det länge. Har jag verkat frånvarande har det haft sin förklaring. Mina tankar har ofta varit på annat håll. Men nu är det över. Och bra gick det. Så j*vla bra att jag bara vill skrika ut det till alla. Min mage värkte och tårarna brände bakom ögonlocken innan det var dax- men nu är det över. För nu i alla fall. Hur det blir när bedövningen släpper? Det tar jag då. Med detta vill jag mest säga: oroa er inte. Dagen man fasar för kommer, oavsett om man vill det eller ej. Men ofta löser sig allt.

Våren och sommaren är bäst. Framförallt för att spontanitet ofta blir verklighet.

TACK alla underbara vänner.